Har funderat ännu mer på det där med vänner...fick en kommentar om hurvida jag lyssnat på den andres version. Handen på hjärtat har jag nog sällan blivit osams med vänner. Om jag tänker efter riktigt ordentligt så finns det nog bara två människor som jag valt att aldrig bli sams med. När man med vilje mosar en annan människa och inte är villig att se sin egen del i detta finns det inget att diskutera. Jag är en ganska temeramentsfull människa. Om man blir oense vill jag reda ut direkt, lära mig något av det och sen gå vidare. Att reda ut meningsskilljaktigheter och missförstånd långt senare är inget jag gillar, jag går liksom sönder på vägen när jag väntar. Att gå och oroa sig för vad andra tycker, tänker och säger till andra innan man rett ut något gör bara att jag blir liten som en lort.
Tänker också på vad M-L skriver. Bästisar är inget som finns riktigt när man är 35 år. Jag har många och goda vänner som jag gör olika saker med och delar olika upplevelser med. Om jag tittar tillbaka på min uppväxt så finns fortfarande min älsta bästis kvar trotts 31 års vänskap...vi har haft en del uppehåll men om det är något så vet jag att hon finns där för mig=) Vi är väldigt olika men jag vet var jag har henne så det är inget problem. Nästa vän bor sen många år sen 50 mil bort. Vi träffas sällan och vi ringer aldrig (lika hopplösa båda två men vi har accepterat det) när vi väl träffas är det som det var igår. Konstigt liksom... Min tredje bästis fick jag på gymnasiet. Även vi är väldigt olika (hon är ordning och jag är kaos) och vi hängde ihop i en hel del år. Hon finns bara fem mil bort men jag tycks aldrig få tid att åka dit. Vi hade så himla mycket kul ihop=) Varför räcker aldrig tiden till för att ta reda på om vi skulle ha lika kul som 35 åringar som när vi var 19? Skickar iallafall en stor cyberkram till henne:)
Detta var det med vännerna...familjen är en helt annan historia men dessa missförstånd, glädje och annat försöker jag reda ut i det riktiga livet utanför internet...
Hur som helst vill jag bara säga att det är viktigt att vi är rädda om varandra:o)
Det jag menade med att lyssna på varandra är: Det som är min sanning kanske inte är din sanning och tvärtom. Jag har "fått" tillbaka en gammal vän där vi kom ifån varandra för att vi inte lyssnade. Det hon upplevde, upplevde inte jag och vi pratade inte om det. När vi många år sprang på varandra så satte vi oss ner och tog en fika. Då pratade vi och lyssnade. Vet inte om du förstod, men, men..
SvaraRadera